.

Puttar undan mitt smutsiga samvete. In bakom ett trasigt organ, i en dammig vrå i kroppen.
Allmänt | | Kommentera |

.

-Du är sådär smal igen. Äter du ordentligt?

Han betraktade henne över de spartanskt dukade frukostbordet. Thåström spelades i bakgrunden och kaffet hade inte riktigt hunnit med att göra sitt. På bordet stod lite äggröra i en kastrull och det låg rostat bröd på en blommig assiett. Inga grönsaker. Ingen fil. Ingen Juice. Ett paket Bregott och en skidbackshyvlad ost. Det var en sån där morgon när man sitter med fötterna på stolen och har knäna mot bröstet.
      Hon strök håret från ögonen och tittade upp för att möta hans blick.

-Det är klart att jag äter. Jag äter ju hela tiden.

Det var inte en lögn. Kanske inte en sanning heller. Men hon hade ingen lust att förklara. Istället sträckte hon sig efter en macka till. En demonstrativ handling. La på lite ost. Började äta. Sköljde ner varje tugga med kaffe och en rysning längst ryggraden.


-Men du måste ha gått ner ganska mycket sen sist.

Han sa det efter en tids tystnad. Han sa det som om det fanns något mer att tillägga. Tonfallet krävde ett svar. Den här gången valde hon att titta bort.
       Hon funderade.
       Hur skulle hon kunna övertyga honom om att varken någon ätstörningar eller osund kroppsuppfattning låg bakom den snabba viktminskningen? I vilken skrud skulle hon klä sanningen för att själv bevaras intakt?
       Det var så enkelt med alla andra men hans frågor letade sig liksom alltid in under skinnet. Hon fick bita sig i tungan för att inte ge efter för impulsen att berätta allt. Äkta och ärligt och ocensurerat. Berätta att hon åt så mycket hon bara kunde, när hon kunde. Berätta att hennes taniga lår var ett resultat av många sömnlösa nätter och dödsångest och livsångest och oro och hopp och lycka och sorg. Allt i en enda röra. Att hon slungades runt i en emotionell karusell som aldrig stannade och att hon började bli mentalt illamående. Att det tog så mycket energi. Att de var därför man kunde se revbenen, till och med genom t-shirten. Att de inte spelade någon roll hur mycket hon fick i sig. Att all näring bara gick åt.
        Nej, det kunde hon inte säga. Den här gången ville hon behålla honom och någonting sa henne att en utläggning om vilket vrak hon var inte skulle främja en sådan verklighet.
        Därför kunde kunde hon heller inte berätta att det berodde på skulden. Skulden hon bar till följd alla främlingsläppar hon kysst med vindimma bakom ögonlocken; allt kaos hon ställt till med för alla stackars flickor vars pojkvänner hon smekt över håret då de sökt tröst och trygghet i hennes famn. Att det dåliga samvetet satt som en klump i halsen och gjorde det omöjligt att svälja, till och med saliv. Att de förstörde henne.
       Den sanningen skulle inte många killar tåla. Det vågade hon inte riskera
        En något skev kroppsuppfattning var egentligen hennes minsta problem. Men när hon tänkte efter insåg hon att det kanske skulle vara bäst att dra till med något i den stilen: ljuga ihop en historia om att hon tyckte att hon var alldeles för tjock. Lättare att förklara. Lättare att förstå. Hon var ung. Hon var kvinna. Hon förväntades svälta sig själv och avsky sin kropp.
        Det blev en lite för lång tystnad men till slut sa hon bara,

 -Men du ser ju att jag äter.

Och sen log hon, sådär lurigt och blinkade med ena ögat.
       Han tvekade innan han log tillbaka.  Skakade lite på huvudet, reste sig upp från stolen och gick mot henne. Hon lutade sig bakåt. Lät året falla över stolsryggen och han kysste hennes hals. Hennes mun. Hennes kind. Tog henne i handen och osten och smöret och kastrullen fick stå framme när de gick mot lakan och närhet och hud. Någon dag skulle hon säkert berätta. Men med fingertoppar dansandes över höfterna spelade varken känslokaos eller gamla synder någon roll.  
        Det var över för den här gången. Hon hade klarat sig. Räddad av förälskelsens tendens att välja kroppsvärme framför konversation. 
Allmänt | | Kommentera |

.

Jag blev så ledsen och så glad på samma gång idag. Det finns en man som bor här i området. En man med skägg och jag vill inte gå närmare in på någon personbeskrivning men sen vi flyttade in i lägenheten har jag varit så rädd för den här mannen. En rädsla enbart baserad på vad jag haft möjlighet att observera under de korta ögonblicken då vi passerat varandra här utanför. En rädsla baserad på mina förutfattade meningar om utseende; beteende- och rörelsemönster. Han har aldrig gjort mig något men varje gång vi mötts har jag varit mentalt förberedd på att bli brutalt mördad, styckad och vidare hittad nästkommande dag. I delar vid en soptunna. Han har aldrig sagt något till mig. Aldrig närmat sig. Inte förrns idag. Och jag stelnade till bara jag såg honom. Det var under hundpromenaden, där efter klockan 12. Mitt på dagen och skräckfilmen med mordet och styckningen och soptunnan spelades upp framför ögonen på mig, inne i mitt huvud. Jag försökte skynda på mina hundar som stod och luktade på någons staket. Jag såg honom komma mot mig, på trottoaren där villorna tar slut och hyreshusen tar vid. Tänkte: jag har inte en chans att fly. Jag kommer dö, en onsdag i februari. Det var villor överallt. Det var halt och jag springer inte särskilt fort. Han kom närmare och närmare och till slut var han alldeles intill. Och det var i ren fasa som jag sneglade upp mot hans ansikte. Mötte hans blick. Jag var inställd på att se en kniv och några snabba handledsrörelser. Jag var beredd på att möta kalla, mordlystna ögon. Jag var så rädd att jag ryckte till av rösten. Innan jag hann inse. Innan jag fattade. Innan jag såg att ögonen jag mötte var varma. Innan jag förstod att rösten jag hörde var vänlig och klar. Jag ryckte till när han sa, " Åh, vilka fina hundar du har. Om alla hade haft sådana hundar då hade lyckan varit gjord." Han sa det med sån värme och vänlighet. Och i mitt förvirrade tillstånd hörde jag mig själv säga "tack". Jag kände att jag log. Han gick vidare upp för gatan och jag fortsatte gå med ett riktigt virrvarr av känslor i kroppen. Jag var lättad över att ha överlevt. Jag var glad över det han hade sagt om mina hundar. Jag kände sorg över hur jag dömt honom på avstånd. Och sorgen tar fortfarande överhand. Och jag är så ledsen över hur jag valt att förhålla mig till den här världen. Egentligen så hade jag velat springa ikapp honom och säga "Förlåt, förlåt förlåt! Jag har varit en sån jävla idiot och tänkt så många hemska tankar om dig och jag är så förskräckligt ledsen för allt. Du har ju jättefina ögon och det är ju jag som är elak och dum och borde sitta inlåst! Snälla, kan du förlåta mig?" Men så gör man ju inte. Och det kanske är bra. Det hade antagligen mest gjort honom ledsen. Men det här är mitt sätt att säga förlåt. Att skriva. Det hjälper inte mycket men jag kan inget annat. Så förlåt för att jag varit hemsk. Jag ska verkligen försöka bli en bättre människa. Det är på riktigt den här gången. Jag är så sjukt ledsen. Förlåt.
Allmänt | | Kommentera |
Upp