.

Jag blev så ledsen och så glad på samma gång idag. Det finns en man som bor här i området. En man med skägg och jag vill inte gå närmare in på någon personbeskrivning men sen vi flyttade in i lägenheten har jag varit så rädd för den här mannen. En rädsla enbart baserad på vad jag haft möjlighet att observera under de korta ögonblicken då vi passerat varandra här utanför. En rädsla baserad på mina förutfattade meningar om utseende; beteende- och rörelsemönster. Han har aldrig gjort mig något men varje gång vi mötts har jag varit mentalt förberedd på att bli brutalt mördad, styckad och vidare hittad nästkommande dag. I delar vid en soptunna. Han har aldrig sagt något till mig. Aldrig närmat sig. Inte förrns idag. Och jag stelnade till bara jag såg honom. Det var under hundpromenaden, där efter klockan 12. Mitt på dagen och skräckfilmen med mordet och styckningen och soptunnan spelades upp framför ögonen på mig, inne i mitt huvud. Jag försökte skynda på mina hundar som stod och luktade på någons staket. Jag såg honom komma mot mig, på trottoaren där villorna tar slut och hyreshusen tar vid. Tänkte: jag har inte en chans att fly. Jag kommer dö, en onsdag i februari. Det var villor överallt. Det var halt och jag springer inte särskilt fort. Han kom närmare och närmare och till slut var han alldeles intill. Och det var i ren fasa som jag sneglade upp mot hans ansikte. Mötte hans blick. Jag var inställd på att se en kniv och några snabba handledsrörelser. Jag var beredd på att möta kalla, mordlystna ögon. Jag var så rädd att jag ryckte till av rösten. Innan jag hann inse. Innan jag fattade. Innan jag såg att ögonen jag mötte var varma. Innan jag förstod att rösten jag hörde var vänlig och klar. Jag ryckte till när han sa, " Åh, vilka fina hundar du har. Om alla hade haft sådana hundar då hade lyckan varit gjord." Han sa det med sån värme och vänlighet. Och i mitt förvirrade tillstånd hörde jag mig själv säga "tack". Jag kände att jag log. Han gick vidare upp för gatan och jag fortsatte gå med ett riktigt virrvarr av känslor i kroppen. Jag var lättad över att ha överlevt. Jag var glad över det han hade sagt om mina hundar. Jag kände sorg över hur jag dömt honom på avstånd. Och sorgen tar fortfarande överhand. Och jag är så ledsen över hur jag valt att förhålla mig till den här världen. Egentligen så hade jag velat springa ikapp honom och säga "Förlåt, förlåt förlåt! Jag har varit en sån jävla idiot och tänkt så många hemska tankar om dig och jag är så förskräckligt ledsen för allt. Du har ju jättefina ögon och det är ju jag som är elak och dum och borde sitta inlåst! Snälla, kan du förlåta mig?" Men så gör man ju inte. Och det kanske är bra. Det hade antagligen mest gjort honom ledsen. Men det här är mitt sätt att säga förlåt. Att skriva. Det hjälper inte mycket men jag kan inget annat. Så förlåt för att jag varit hemsk. Jag ska verkligen försöka bli en bättre människa. Det är på riktigt den här gången. Jag är så sjukt ledsen. Förlåt.
Allmänt | |
Upp