Lyckliga människor åker nog inte buss.
Vi bara fryser. Kalla ögon, kalla golv. Dubbla strumpor och blicken i asfalten. Inomhus som utomhus. Alla bara tar och jag andas sirap. Jag är grannen en trappa upp som alltid går med hälarna hårt stampandes mot den kräkfärgade plastmattan. Runt, runt. Oroligt och rastlöst. Utan att hjälpa. Utan att förstöra. Möjligtvis störa lite. I fredagsmyset. I lägenheten under min. Jag går i raggsockor och drömmar om att flytta till skogen. Fly från misären. "Hitta mig själv". Slippa stressen och armbågar i sidan på bussen. Fast det är en lögn. Jag åker inte ens buss. Jag är för rädd för armbågar och sorg. Bussar är så fulla av sorg.